Här ligger man och ammar med tårfyllda ögon och noll ork. Vill bara flyta ut som en liten fläck eller lägga med ned och ge upp. Första dagen själv eller nej det är det inte då jag varit själv både dag och kväll innan men det var frivilligt så är jag själv pga sambon jobbar borta. Varit ute hela dagen för att trötta ut Linnea så hon skulle få göra slut på sin energi. Tydligen inte tillräckligt, tog 2 och 1/2 timme att natta henne, känner mig helt slut. Tårarna bara rann då med, barnen störde varandra hela tiden och fanns inget slut på det. Känns Lagomt handikappat att sitta där själv med båda när den lilla inte går att lägga ifrån sig då han har vakentid och matmaraton på kvällen. Jag ifrågasätter om jag ens kommer klara av detta?! Ångrar inga utav mina barn inte någonstans, men jag rekommenderar INTE att skaffa barn så tajt. Hade aldrig själv planerat att göra det utan minst vänta 2-3 år då vi hade tillräckligt att göra med den äldsta. Men så kan det ju även bli barn oplanerat och så blev det! Dagarna går till största delen alldeles utmärkt, men natten och maten är två saker som gärna kommer i kläm. Samt min egna sömn men det var väl något jag absolut hade med i beräkningen, de vet nog alla som haft barn innan att det blir så :p